emiliakjellberg

Jag brukar nästan aldrig dedikera inlägg till någon, men nu kan det inte hjälpas. Vem inlägget är till spelar ingen roll, huvudsaken är att personen det handlar om vet. Och det känner jag att hon gör.

Förlåt mig! När jag såg ditt ansikte framför mig idag visste jag på en gång att jag hade gjort fel. Det gick faktiskt en kall il längs ryggen (nu har jag ändrat på il-meningen tre gånger, för jag vet inte alls hur uttrycket ska skrivas, men det spelar ingen roll för jag tror inte du bryr dig om det) . Det var som att gå in i en vägg, eller få en hink med vatten över sig. Kallt vatten. Nej, vet du! Det var som att någon brutalt sparkade mig i ansiktet! Jag blev helt chockad, och kall som sagt. Jag insåg vilken hemsk människa jag är, vad hemska alla "vanliga" människor är (ja, jag drar er alla över en kam ni "vanliga" människor). Jag ber så fruktansvärt mycket om ursäkt för det jag gjorde! På mina dåliga dagar kan jag inte kontrollera min tankegång, en dålig sida hos mig, indeed. Här kommer jag dock stoppa och sätta in ett "men"... MEN, jag är ju inte mer än människa och jag menade inget illa över huvud taget. Däremot skäms jag lite grand, för på mina bra dagar tänkte jag inte på dig alls. Fast ärligt talat så tror jag inte att du har tänkt speciellt mycket på mig heller. Det kan lätt bli så.

Jag kommer inte på något bra avslut, men du vet vad jag tänker och känner.

Vi ses någon gång, och då ska jag se dig på riktigt.