emiliakjellberg

Ja, egentligen satt jag mig här utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har nämligen insett hur förbenat tråkigt det måste vara att bara läsa om vad folk gör om dagarna. Jag menar who cares? Ska man läsa bloggar ska de ha någon form av innebörd (ja, jag vet att mina tidigare inlägg är väldigt mycket bara "det här har jag gjort", "det här ska jag göra" osv but no more!). Då kommer man dock till det här med innehållet... Vad skriver man? Vad är intressant att läsa om? "Aha!" tänkte jag för ngr veckor sen. Jag skriver om mina drömmar. Nåja, det var kul så länge det varade, men drömmarna slutade såklart komma så fort jag hade skrivit ner den första om zombiesarna... Ja, ja. Det var kanske inte en sådan bra idé då. Så vad tusan skriver man? Man kan ju försöka sig på att läsa tidningen och kanske diskutera alla hemskheter som man kan läsa om där, men då måste man först hitta ork att läsa tidningen... Ja, där sket det sig för mig då. Det enda jag tar mig tid att läsa är djurannonserna, serierna och tv-tablån (det händer även att jag försöker mig på dödsannonserna, men det slutar bara med att jag gråter så det gör jag inte längre). Vänta, vänta, vänta! Hur stavar man till annonser? Är det rättstavat, eller är det anonnser? Nej, det där sista ser fel ut, vad? Sak samma, huvudsaken är att ni förstår vad jag menar. Jag gråter åt det mesta har jag insett... jag insåg det för ett bra tag sedan. Alla filmer, vad de än handlar förtjänar en tår tycker jag. Hitta Nemo, My little Pony, The Guardian, Philadelphia, Up, Pokémon osv, osv, osv... En känd fras är "Haha, nej, nu grinar Emilia igen!". Just den meningen kan jag få höra överallt! Det känns som att mitt rykte föregår mig. "Jaha, du är den där Emilia som gråter åt allt? Moahaha, dig har jag nog hört talas om!" Jahapp, tänker jag då. Kul att vara känd för någonting. Det skulle ju gärna kunna få vara något annat, t.ex att jag skulle ha uppfunnit botemedlet mot cancer, men jag antar att det aldrig kommer hända... Ever. Nej, usch. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag inser nu att jag just precis nu har gjort det jag inte trodde att jag någonsin skulle göra igen! Jag har skrivit ett fullständigt meningslöst inlägg!! Eller har jag det...? We gotta be sneaky!

Look out for the Bluhbluhbluh?

Jaa, men kom igen nu då!
Uppfinn tidsmaskinen så man kan få bli sju igen då!
Jag vill ha tillbaka den där tröjan!

Det går inte så bra med mina zombiedrömmar... suck. Däremot såg jag och Sofia på Day of the Dead i förrgår (herregud sofia, är vi zombiefreak?) och jag har ångrat mig angående att ge upp i min dröm! Usch, jag vill inte få halva ansiktet bortslitet av någon äcklig snubbe bara för att han är lite arg! Nej, tack! Eller bli en zombie själv och käka upp min familj! Fy, så otrevligt! Nej, jag skippar nog den där zombiegrejen helt och hållet. Fast jag och Sofia tänkte på en sak när vi såg filmen; om det nu mot förmodan skulle ske någon mutation av något virus så att vi verkligen blev invarderade av zombiesar, då skulle dagens ungdom vara de som bäst överlever! Tänk vad många zombiefilmer det finns, ser man på dem så har man ökat sina chanser till överlevnad. Då vet man att man inte ska försöka rädda någon som blir biten, man ska skjuta dem som visar minsta lilla symptom till att bli zombie, man håller sig långt borta från städer osv. Jag och Sofia drog en lättnades suck när vi insåg det. Tack alla med härlig fantasi som skapar överlevnadsfilmer!

Jag känner att det kan vara på sin plats med en liten förklaring. Jag är inte helt körd i huvudet, jag lovar! Jag har bara tråkigt på kvällarna och måste roa mig på något sätt. Däremot måste ni erkänna att jag är rätt rolig? Höhö.

It still hurts when I think that once you were mine. I guess it's only right to give someone what they need, even if it's nothing they ever wanted in the first place. I've seen with my own two eyes the hurt and pain that love causes, that's why I wont let you go down that road too emotional overdose. If I had you again, everything would be allright, but nothing's allright and nothing's okey when you live in a memory. I'm lost for words, with one last breath, for me to take from you. Now gasp for air, there's nothing left for me to take from you. Just a breakdown of the heart. I'm lost for words that wont mean a thing. A tragic ending, a farewell to a friendship that meant nothing at all. You let her in, you let her win. Is there anything else to break or mend a bond as strong as ours that wallow all trough love, all trough life. We were ment to be. FUCK YOU...!

Hur ont gör det egentligen att bli biten av en zombie? Jag och Sofia hade den diskussionen i onsdags på Max. Jag bet mig i kinden och i några sekunder gjorde det djävulskt ont! Efter en stund försvann dock smärtan, och jag frågade Sofia om samma sak skedde om en zombie skulle bita en. Det trodde hon inte. "Vi har fantastiskt läkkött i munnen, och du vet ju hur det svider när man skrapar bort hud från kroppen" blev hennes svar. Jaha, så börjar skinnet läka redan några sekunder efter att man bitit sig i kinden? Vi kom också in på hur otroligt coolt det skulle vara om hela kroppen hade oehört bra läkkött och man kunde se sår läka igen, men det hör inte hit. Jag är bara nyfiken på hur det skulle kännas om någon tog en rejäl tugga av en. Jag vet av egna erfarenheter att det är hemskt att bli biten av någon, hund som människa som katt osv, men skulle det göra ondare om någon tog en riktig bit av mig? Dämpar inte chocken och adrenalinet smärtan? Och hur länge skulle det göra ont?

Anledningen till att jag är så himla nyfiken är att jag på senare tid har börjat drömma riktiga zombiedrömmar. Ni kan inte förstå vilken pers det är! Jag är helt slut när jag vaknar. Det är bara en massa spring, och man måste skynda sig att laga tåg-bommar (för dem är zombiesarna rädda för) och skynda sig låsa dörren (det går aaaaaaldrig att låsa dörren förrän i sista sekunden om man är stressad) och hoppsan, nu kommer de in i huset - hoppa från balkongen vet jag! Det är människor som ska räddas, och det är peace of cake, men när det kommer till hundar och hästar börjar problemen! Vet någon hur svårt det är att få en häst uppför en trappa, in i ett hus? Nej, trodde väl det - det vet nämligen jag! Det är näst intill omöjligt, men som alltid så går det i sista sekunden. Och olydigare hundar har jag aldrig varit med om! Där går jag och grinar för att hunden som jag skulle rädda sprang bort, och dagen efter kommer den jäveln tillbaka! Det värsta är nog springandet. För i och med att mina zombiesar är springande zombiesar... Nej, det var fel ordval... mina zombiesar är RUSANDE zombiesar... Så, i och med att mina zombiesar är rusande zombiesar, så får man pinna på bra för att hinna undan, och alla vet ju hur bra det går att springa när man sover? Det går inte alls! Så det är någon stackare som får släpa på mig ända från tåg-bommen till närmaste hus, som ironiskt nog aldrig ligger i närheten trots att det bara tog en halv minut att gå från huset till bommen...

Nu undrar ni säkert vad jag håller på med, men anledningen (ja, det är många anlednigar i detta inlägg) till att jag tog upp det här är för att jag funderar på att ge upp. Jag orkar ta mig tusan inte jäkta igenom en hel natt igen! Så nästa gång tänker jag lägga mig på marken och låta dem äta upp mig, och på samma gång spela lite hjälte! De andra i drömmen får ju inte tro att man är tappad bakom en vagn. Nej, nej. Jag offrar mig för deras skull, inte för att jag inte orkar springa längre. Vad spännande! Jag kommer med reslutatet efter nästa zombiedröm! Man kanske kan skriva en bok om det här? Att bli äten av zombies- en ung kvinnas nattliga forskning. Yeah, där har vi det! Något bokförlag som är suget? Inte? Nej?

Jaja, blir det inte en bok har jag i alla fall givit några enstaka människor turen att läsa om en galnings drömmar och tankar! Varsågoda, hoppas det smakar! <3

Brr, idag är det kallt! Så kallt att om det hade regnat imorse så hade det blivit snö! Åh, tänk vad mysigt när första snön kommer! Sådana där stora flingor! Som när man var liten: mamma väckte en på morgonen och sade något i stil med "Emilia, skynda dig upp och titta ut!" Och när man såg ut genom fönstret så var allt vitt. Över en natt hade hela världen, nåja nästan hela i alla fall, täckts av snö. Åh, vad lycklig man var! Sedan låg den snön kvar ända fram till februari när det började bli vår. Varje jul var vit! Varenda en! Nu förtiden däremot, kommer inte snön förrän i januari. Okej, ibland smäller det till och blir en riktig vinter i oktober, men all den snö som då kommer smälter på en vecka och sedan är allt lika grått och tråkigt igen. Det var längesedan vi hade en vit jul. Och jag saknar det! Jag vill kunna gå upp tidigt på julaftons morgon i år, klä på mig en massa yllekläder, gå ner för att äta julgröt öppna ett morgonpaket och sedan ge mig iväg till stallet. Tänk vad mysigt att få gallopera genom skogen där snötyngda grenar omsluter en som ett fluffigt moln. Ja, okej, det där lät lite väl överdrivet, men försök förstå känslan. Solen skiner, men det är så kallt att både din och hästens andedräkt blir till rimfrost. Hur underbart låter inte det här? För bra för att vara sant, kanske? Förmodligen är det en mycket svår önskan att uppfylla... Världen går mot sitt slut. Människan har missanvänt sin makt och nu slår allt tillbkaka på oss. Jag har själv varit med och förstört min barndomsdröm... Aldrig mer.

Haha, jag förstår inte att det är folk som fortfarande läser min blogg trots att jag aldrig har tid att skriva. Kanske ska bli en ändring på det då? Eller vad säger ni, trogna läsare? Haha.