emiliakjellberg

Att vakna gråtandes är aldrig bra, aldrig är det roligt heller, speciellt ine om man glömt (inte orkat) tagit bort sminket från dagen innan. Ja, men det händer ju ändå inte så ofta säger ni. NEHE?! Fyra gånger på mindre än en vecka har det hänt mig. Jag kommer bli galen om jag ska försöka tolka dem, så det tänker jag inte göra. När jag berättade om de två första för min mama var allt hon sa: "Du mår inte bra..."

Kul att få höra! Jaja, men iaf, till den första drömmen då:

Jag har en svart-vit liten papillon, en rät harmlös hundras. Jag känner dock att något är fel, jag litar inte på den. Jag försöker i flera veckor, men kan inte få honom att lyda mig. Jag känner mig så maktlös, om jag inte kan fixa att ta hand om en papillon hur ska jag då klara av att ha hund? Jag vaknade och grät.

Dröm nummer 2:
Jag står i en rulltrappa. Framför mig står Natalie och någon karl. Det är fullt av människor i trappan, men de två framför mig är de enda jag är riktigt medveten om. Plötsligt tappar jag balansen och ramlar... Mannen slår i golvet först, sedan Natalie. Jag klarar mig förvånadsvärt bra. Det kommer en stor kille och börjar jaga mig. Jag är livrädd, men jag vet inte varför, han har ju inte gjort mig något. Plötsligt står jag i ett rum med en gammal kvinna. Denna kvinna har också ett litet spädbarn i rummet. Det kommer in en vinthund med ett svart släp efter sig som aldrig verkar ta slut. Meningen är att jag ska sätta upp det här släpet, som ett tält runt hunden. Det skall fungera som ett solskydd eller något för barnet. Den stackars hunden står alldeles stilla mitt i mörkret och kan inte röra sig. Kopplet sitter fast i något och halsbandet trycker mot hundstackarns strupe så den nästan inte får någon luft. Jag vill rädda hunden, men jag vet inte hur. Jag drar i kopplet för att se vad det sitter fast i, men innan jag fåt loss hunden kommer den store mannen igen och jagar mig, och jag vet att den här gången har jag ingen chans. Det här är slutet. Jag vaknade och grät som ett barn!

Creepy, vad? Vänta tills ni får läsa den sista, den är helsjuk!

Dröm nummer 3:
Jag har inte ridit på jättelänge och är verkligen spänd och nervös när jag bestämmer mig för att äntligen göra det. Jag befinner mig i ett stall med många hästar. Det börjar komma in folk i stallet och ta de flesta av hästarna. Jag blir lite rädd, tänk om jag inte får någon häst. När alla gått ut med sina pållar står det dock en kvar i stallet. En söt liten fux. Jag borstar den och går till sadelkammaren för att hämta sadel och träns. När jag tar ut tränset ser jag att det saknas tyglar. Nåja, det finns väl ett par extra i sadelkammaren. Jag letar och letar, men allt jag hittar är små tyglar till någon slags minihäst. Jag börjar få panik. Hur ska jag kunna rida utan tyglar? Jag litar ju inte på att hästen bara lyssnar på skänklarna. Jag börjar springa runt och leta efter hjälp, men ingen hjälper mig. Jag vaknar av att jag gråter.

Ja, då är det bara den färskaste kvar. Den kommer jag t o m ihåg lite detaljer till för det är den nyaste, fräschaste mest obehagliga...

Dröm 4:
Jag, mamma och bror ska åka på semester. Vi ska ta in på något hotell som mest liknar ett kråkslott. Jag får en olustkänsla, jag tycker mig känna igen det här stället. Hur jag än funderar kan jag dock inte komma på hur detta hus kan vara så bekant. Vi checkar in och pratar med en tant som äger stället. Hon verkar också välbekant. Jag hatar deja vu-känslor! En massa obetydliga händelser sker, men helt plötsligt kommer jag ihåg! Jag vet var jag har sett det här stället förut. I en dröm! Jag får panik och börjar leta efter mamma - vi måste här ifrån. Mitt minne är lika klart som om jag hade drömt det i natt. Den här tanten är ond, hela huset är ont! Jag vet att jag lyckades döda henne och rädda alla i drömmen, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur. Jag tänker att jag kanske inte behöver döda henne, att vi bara kan åka därifrån. Mamma börjar cykla med mig på pakethållaren och Gustaf, min bror, fick springa bredvid. Hela tiden känner jag: uppför nästa back-krön bara, då är vi säkra. Men jag kan aldrig lugna ner mig. Efter ett bra tag inser jag dock en sak - vi har inte kommit någonstans. Åt vilket håll vi än cyklar så kommer vi tillbaka till huset. Jag är livrädd. Inte för att jag själv ska dö, utan för att mamma och Gustaf och alla andra på hotellet ska dö. Vi går in igen och jag hoppas innerligt att den onda tanten inte ska ha märkt att vi försökt tagit oss därifrån. Det är då jag kommer ihåg det. Jag vet hur jag ska döda henne! Hon går alltid omkring med något vasst föremål i höger hand, och det enda jag behöver göra är att ta det ifrån henne och hugga henne i hjärtat med det. Jag går upp för en trappa på hotellet och ser att den onda tanten håller i någon slags lektion. Jag knackar på och frågar om jag får vara med. Hon ler och säger att det får jag. Jag frågar om jag får tvätta mina händer och hon ler ännu bredare och tycker att det är en bra idé. Jag står inne på toaletten och samlar mod. Jag går in i rummet där hon och andra från hotellet sitter. Jag ser inte vad de gör, men jag känner en smärta när jag kliver in. Jag måste döda henne. Jag sätter mig ned och hon kommer fram med en slipmaskin. Hon vill att jag ska använda den på min arm, för att bli av med min inre smärta. Jag försöker, men smärtan är outhärdlig. Jag låtsas att jag slipar min arm istället, och hon går på det. Hon sätter sig ned bredvid mig och jag tänker att nu är det dags. Jag ska titta på henne och le, men när hon tittar tillbaka är det inte hennes ansikte och kropp jag ser - det är Rickards... Jag börjar gråta. Det kan inte vara Rickard, hur ska jag kunna döda Rickard?! Det kanske är fel, tänker jag, kanske står hon någon annanstans i rummet? Det är då jag ser det, det vassa föremålet i Rickards högra hand... Jag bryter ihop. Jag vaknar av att jag gråter så jag nästan skriker.

Okej, ni är mer än välkomna att tolka dessa sjuka drömmar. Jag vågar mig inte på det själv. Håller jag på att bli helt crazy? Eller är det bara helt, vanliga mardrömmar?