Heaven is a place nearby
Mitt liv faller isär. Idag skedde det ofattbara, droppen som fick bägaren att rinna över, det enda jag inte har kunnat göra något åt. Jancker dog. Min lilla Jancker, min schäferpojke... MIN ÄLSKADE JANCKER! Han finns inte längre. Jag kommer aldrig mer vakna mitt i natten av att höra honom skälla på rådjur, katter eller saker som bara finns i hans huvud - ALDRIG MER! Mamma kommer aldrig mer behöva säga åt mig att inte låta min skjuts köra ner på gården, för då skulle Jancker börja skälla och alla i huset vakna. Jag kommer aldrig mer vakna av hans kalla, blöta nos i ansiktet när han tycker att jag har sovit för länge och vill gå ut. Jag kommer aldrig mer höra hans pipande och se hans upphetsning när det väl är dags att gå ut. Jag kommer aldrig mer få kasta en pinne åt honom, hans älskade pinnar... Jag kommer aldrig mer få lägga mig ner på golvet och luta mig mot honom och höra honom sucka... Jag kan hålla på hur länge som helst, MIN ÄLSKADE HUND ÄR DÖD!!
Det värsta är hur jag fick reda på det. Jag hade skickat ett sms och frågat mamma om hon kunde hämta mig. Hon ringer upp, säger att hon inte kan hämta mig, jag blir lite sur, och så kläcker hon ur sig det: "Pappa har tagit bort Jancker idag..." Alltså, va?! Jancker, min hund? Han som bara är 9 år och har många år kvar att leva? Han som mådde bra igår?! Jag lade bara på.. orkade inte ens fråga vad som var orsaken till avlivningen... vet fortfarande inte. Det enda jag vet är att det inte spelar någon roll hur han dog, saken är den att han är död... Han är död, och kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig. Det är så jävla overkligt. Jag gråter floder, men känner inte samma sorg som när Frassan dog. Jag är i chock och har inte förstått det än. Det värsta hittills var när jag kom innanför dörren här hemma och såg hans tomma filt... Eller tom var den inte. Där låg hans koppel, halsband och ett tuggben som han hade vaktat i från Rabalder... Den där jävla Rabalder...
Så, mitt liv rasar samman. Jag förstör min kropp, jag orkar inte med skolan, jag har inte mod nog att lätta på mitt hjärta, och så nu detta... Jag förstår inte ens att jag orkar sitta här och skriva ett blogginlägg, men jag antar att jag måste få skriva av mig. Nu måste jag dock avsluta det hela för ögonen är så fulla av tårar att jag inte ser ett dugg...
Hoppas ni får en trevligare natt är jag.
Det värsta är hur jag fick reda på det. Jag hade skickat ett sms och frågat mamma om hon kunde hämta mig. Hon ringer upp, säger att hon inte kan hämta mig, jag blir lite sur, och så kläcker hon ur sig det: "Pappa har tagit bort Jancker idag..." Alltså, va?! Jancker, min hund? Han som bara är 9 år och har många år kvar att leva? Han som mådde bra igår?! Jag lade bara på.. orkade inte ens fråga vad som var orsaken till avlivningen... vet fortfarande inte. Det enda jag vet är att det inte spelar någon roll hur han dog, saken är den att han är död... Han är död, och kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig. Det är så jävla overkligt. Jag gråter floder, men känner inte samma sorg som när Frassan dog. Jag är i chock och har inte förstått det än. Det värsta hittills var när jag kom innanför dörren här hemma och såg hans tomma filt... Eller tom var den inte. Där låg hans koppel, halsband och ett tuggben som han hade vaktat i från Rabalder... Den där jävla Rabalder...
Så, mitt liv rasar samman. Jag förstör min kropp, jag orkar inte med skolan, jag har inte mod nog att lätta på mitt hjärta, och så nu detta... Jag förstår inte ens att jag orkar sitta här och skriva ett blogginlägg, men jag antar att jag måste få skriva av mig. Nu måste jag dock avsluta det hela för ögonen är så fulla av tårar att jag inte ser ett dugg...
Hoppas ni får en trevligare natt är jag.
Xtas Jancker
Godnatt hjärtat, matte kommer alltid att älska dig <3
Kommentarer
Trackback
