emiliakjellberg

I början var ensamheten bara underbar! Tänk att inte ha någon som säger till en vad man ska göra, eller som alltid frågar vem man ringer till, eller smsar till. Efter ett tag blev det ett rent helvete att aldrig få göra det som föll en in i just det ögonblicket, och allt man ville göra var att prata med personer man "inte fick" prata med. Man gjorde det hela till en sport, jag gjorde det hela till en sport. Jag såg inte då vad jag skulle komma att förlora. Man gör inte det, inte när man har varit med om samma procedur väldigt länge. Då vill man bara bort, bort! Tiden läker alla sår sägs det, men hur är det med de sår man har orsakat sig själv? När läker de? Aldrig verkar det som. I all evighet kommer jag få gå och ångra mina beslut... Eller var det mina? Var de inte våra? Jag trodde att det nu efter sommaren skulle bli bättre, jag liksom längtade att få göra allt ogjort, och jag trodde verkligen på att det skulle fungera! Vad är bättre än det gamla, det trygga? Ja, det mesta verkade det som. Jag åkte på inre stryk av mig själv, och det här ska vara min kropp som jag ska leva i? Ja, tack för den då! Till och med den går ju emot mig!

Usch, neej! Nu har jag skrivit ett till sådant där "buhu-jag-tar-livet-av-mig-inlägg", men ni kan vara lugna! Jag mår egentligen inte såhär dåligt. Jag har nämligen överlistat mig själv! Man vill bara ha det man inte kan få, heter det, och hej vad sant det är! Jag känner mig bara lite ensam ibland och då behöver jag tycka lite synd om mig själv! Och är man så himla korkad att man gräver i det förflutna och lyssnar på musik som hör till en annan tidsålder så man i princip gråter hjärtat ur kroppen så att säga, då får man skylla sig själv! Ja, men se där! Nu mår jag mycket bättre, och hungrig är jag också - det är ett bra tecken! Kylskåpet, min älskade, äntligen får jag träffa dig igen! <3


(Btw, jag tröstäter inte! Så det så! Nej, det gör jag inte! Sluta!)