emiliakjellberg

Ja, nu känner man sig ju tvingad... Alla gör ju det, och många kommer långt. Jag vill också göra det! Blogga - och lyckas! Jag vill kunna dela med mig av min vardag till andra. Tyvärr är jag bara en grå, tråkig, ovanligt sjuk ung människa som ägnar dagarna åt att sova, gå i skolan, vara i stallet, göra bort mig och gråta. De två sista tar faktiskt upp en förvånadsvärt stor del av mitt liv. Man skulle kunna säga att gråta är min passion! Jag kan gråta åt allt, och då menar jag allt! Jag grät senast... nyss. Jag lyssnade på en låt, och huxflux så kom den första tåren tätt åtföljd av de 10 000 andra. Här är den, lyssna bara så vackert och sorgligt! Usch, den här låten lyssnade jag på för 2 år sedan och hoppades att jag aldrig skulle känna igen mig i den, men så klart gör jag det nu! Ja, jag är nog en riktigt sorglig människa hela jag.

Att göra bort mig är jag som sagt också rätt duktig på. Jag har två pärlor från den här terminen på högskolan faktiskt. Den första är värst. Det var kemilaboration och man är då tvungen att ha vita rockar på sig! De vita rockarna hänger på någon slags rullande upphängningsanordning och är inte särskillt stabil. I slutet av laborationen ska de 100 år gamla, trasigt sönderfrätta rockarna hängas tillbaka, och jag brukar för det mesta hänga tillbaka min balnd de sista. Jag ska tillägga att detta var den första laborationen med denna klass! Jag tar av mig oversize-rocken och ska precis hänga tillbaka den då plötsligt....! HELA JÄVLA STÄLLNINGEN MED ALLA DE ANDRA DOKTOR-KAPPORNA RAMLAR SÖNDER! Pinsamt? Japp! Det som dessvärre gjorde det hela ännu mer pinsamt var att jag inte fick ihop skramlet när alla såg på, så läraren säger: "Eh, Jag fixar det där sedan jag, gå och sätt dig nu." Ja, det kan jag tala om för er, att känner man ingen så är det där höjden av bortgjordhet! Nästan.
Den andra gången var bara för någon vecka sedan. Jag har som säkert många vet svininfluensa, och det hela började med en släng av hostattacker som heter duga! Jag satt där på kemilektionen (omg, varför händer alltid pinsamheterna på kemilektionerna?) och hade precis druckit slut på flaskan med vatten. "Jävla skit!", tänkte jag. Ja, jag tänkte faktiskt så, för jag visste att jag skulle behöva lämna klassrummet, och jag hatar att göra det under en föreläsning! Mycket riktigt. Efter bara någon minut började hostattackerna. Jag hostade, och hostade och hostade, och jag skämdes så mycket så att jag tillslut kände mig tvungen att resa mig upp för att gå ut från klassrummet. Jag tog min vattenflaska och tackade gudarna för att de jag hade behövt tränga mig förbi hade dragit in sina stolar så mycket att jag kom förbi utan att be dem flytta på sig. Jag kom fram till dörren..... och där tog det stopp. HUR I HELVETE SKULLE JAG KOMMA UT?! Jag provade att dra i dörren. Nej, den var låst. Jag såg mig omkring runt dörren i hopp om att få se en sådandär knapp med en nyckel på, men inte ett spår av en nyckelbild över huvud taget. Jag provade att trycka på en knapp, men det var helt klart fel, för dörren var fortfarande orubblig. Så där stod jag, en hostande stackars IQ-befriad flicka som inte ens fick upp dörren! Jag såg mig lite snabbt över axeln och såg att alla tittade på mig! Jag vände tillbaka blicken mot dörren, och där! Mitt framför ögonen på mig satt ett hederligt gammalt dörrlås! Jag vred om nyckel, och dörren gick upp...


Ja, det är typ det här mitt liv består av. Ja, och så ridningen då förstås! Ibland kommer det riktigt smaskiga rid-historier också! Jag är alltså inte lika bra som Caroline, inte lika insatt i allt som den där jävla Jacob, och definitivt inte lika läcker som de och alla de andra bloggerskorna/bloggarna, men vad gör väl det?! Jag är rätt fyndig ändå. Om inte annat har jag hört att skadeglädje är den bästa glädjen, så nu är ni välkomna att gotta er i mina misslyckanden!