"Vi ska alla en gång dö" - vissa lite tidigare än andra...
Ja, då var man hemma igen då - skönt! Fjällenveckan blev inte riktigt så rolig som planerat, jag har glömt hur man åker skidor!
Man kände sig jäkligt glad och excited när man stod där i ankarliften, men när man sedan skulle ta sig ner för backjäveln lydde inte skidorna!! "Vad fan händer?" tänkte jag och tog mig med nöd och näppe ner. "Jaja, en gång till måste man väl prova då" tänkte jag. (För att tjäna in liftkortet var man ju tvungen att åka sex gånger i liften). Den här gången gick det liiite bättre, och nästa gång ännu lite bättre.
Jag var åter på bra humör igen när Daniel plötsligt sa: "Nej, nu får ni ta och åka Gröngölingen så åker vi bortåt sedan." Jag och Lina tittade nervöst på varandra, vi hade ju bara åkt halva den röda backen, bredvid barnbacken (de var ungefär lika branta). Vi gav oss iaf iväg uppåt...
När vi nådde toppen trodde jag inte att det var sant. Det blåste så in-i-helvete att man nästan inte kunde få stopp på de eländiga skidorna. Jag trodde att jag skulle dö. Inte nog med att vinden höll på att blåsa mig utför ett stup, det var hur mycket snö i backen som helst och pistningen var helt försvunnen. Så med skidorna en halvmeter ner i snön (okej då, kanske 7-10 cm) var det rent av omöjligt att ploga nedför backjäkeln. Jag var helt överlycklig när jag äntligen kom ner och mina ben skakade som två kastanjetter! Nu ville Daniel förstås fortsätta bortåt i de lite rödare backarna, men då sa jag ifrån. Mina knän skulle inte palla det! Så jag stannade vid Hamravärdshus och gjorde mest ingenting resten av dagen, dvs de resterande 3 timmarna....
Dagen efter åkte vi längdskidor. Jag tog mig runt ett spår på 5 km! Det är inte illa pinkat av någon som i princip aldrig har åkt längd förut! Man sov skönt den natten.
Det blev lite mer slalom, vilket gick åt helvete, och lite mer längd som också det gick åt helvete...
Den andra, och sista, gången vi åkte slalom körde jag nästan ihjäl mig. Backen var 2(!!!!) km lång och i början någon gång kom en brant jävla backe som faaan inte var blå! Jag körde åt helvete, rakt in i en södriva och bröt båda benen! Nej, jag skoja, men nära var det! Skidjävlarna löste inte ut heller, fast jag angivit min alldeles riktigt vikt den här gången!! Jaja, jag hann bara åka fyra gånger pga backens rekorderliga längd och min motvilja till att åka snabbare än 0.3 km/h. Förstår ni vilka benmuskler man får av att ploga i 4x2 km?? Jag hade världens träningsvärk dagen efter kan jag tala om för er! Tur att du var med, baby! <3
Pissigt väder, förutom den sista dagen då solen tittade fram i ca 10 min, misslyckat skidåkande och en massa svullande av godis och getostar kan sammanfatta min så efterlängtade fjällenresa. Tack för den!
P.s
kent var asbra (kan dock inte jämföras med Linkin Park konserten!), men vissa människor har ingen respekt för andra! Tack för att halvt om halvt blivit ihjälklämd och söndersvettad av en orakad, kvinnlig armhåla!
Man kände sig jäkligt glad och excited när man stod där i ankarliften, men när man sedan skulle ta sig ner för backjäveln lydde inte skidorna!! "Vad fan händer?" tänkte jag och tog mig med nöd och näppe ner. "Jaja, en gång till måste man väl prova då" tänkte jag. (För att tjäna in liftkortet var man ju tvungen att åka sex gånger i liften). Den här gången gick det liiite bättre, och nästa gång ännu lite bättre.
Jag var åter på bra humör igen när Daniel plötsligt sa: "Nej, nu får ni ta och åka Gröngölingen så åker vi bortåt sedan." Jag och Lina tittade nervöst på varandra, vi hade ju bara åkt halva den röda backen, bredvid barnbacken (de var ungefär lika branta). Vi gav oss iaf iväg uppåt...
När vi nådde toppen trodde jag inte att det var sant. Det blåste så in-i-helvete att man nästan inte kunde få stopp på de eländiga skidorna. Jag trodde att jag skulle dö. Inte nog med att vinden höll på att blåsa mig utför ett stup, det var hur mycket snö i backen som helst och pistningen var helt försvunnen. Så med skidorna en halvmeter ner i snön (okej då, kanske 7-10 cm) var det rent av omöjligt att ploga nedför backjäkeln. Jag var helt överlycklig när jag äntligen kom ner och mina ben skakade som två kastanjetter! Nu ville Daniel förstås fortsätta bortåt i de lite rödare backarna, men då sa jag ifrån. Mina knän skulle inte palla det! Så jag stannade vid Hamravärdshus och gjorde mest ingenting resten av dagen, dvs de resterande 3 timmarna....
Dagen efter åkte vi längdskidor. Jag tog mig runt ett spår på 5 km! Det är inte illa pinkat av någon som i princip aldrig har åkt längd förut! Man sov skönt den natten.
Det blev lite mer slalom, vilket gick åt helvete, och lite mer längd som också det gick åt helvete...
Den andra, och sista, gången vi åkte slalom körde jag nästan ihjäl mig. Backen var 2(!!!!) km lång och i början någon gång kom en brant jävla backe som faaan inte var blå! Jag körde åt helvete, rakt in i en södriva och bröt båda benen! Nej, jag skoja, men nära var det! Skidjävlarna löste inte ut heller, fast jag angivit min alldeles riktigt vikt den här gången!! Jaja, jag hann bara åka fyra gånger pga backens rekorderliga längd och min motvilja till att åka snabbare än 0.3 km/h. Förstår ni vilka benmuskler man får av att ploga i 4x2 km?? Jag hade världens träningsvärk dagen efter kan jag tala om för er! Tur att du var med, baby! <3
Pissigt väder, förutom den sista dagen då solen tittade fram i ca 10 min, misslyckat skidåkande och en massa svullande av godis och getostar kan sammanfatta min så efterlängtade fjällenresa. Tack för den!
P.s
kent var asbra (kan dock inte jämföras med Linkin Park konserten!), men vissa människor har ingen respekt för andra! Tack för att halvt om halvt blivit ihjälklämd och söndersvettad av en orakad, kvinnlig armhåla!
Kommentarer
Postat av: Malin
haha, vad kul det sista lät >.
Trackback
