emiliakjellberg

Idag när jag var på väg från Söderhamn ringde jag till Malin (eller ja, ringde en sigal så ringde hon upp), för igår hade hon nämligen skickat ett sms och frågat om vi skulle rida idag. Vi bestämde att vi skulle träffas och jag fick låna Apache att rida på eftersom min häst är gipsad och fortfarande halt. Jag skyndade mig hem och vid tolv var vi båda i stallet. Vi sadlade med de tyngsta sadlarna i världshistorien - westernsadlar (sådana som cowboys har) - och tränsade de små liven (höhö, små och små. Zeus, Malins häst, är stor som en liten jätte!). Det är inte bara ansträngande för armarna att lägga sadeln rätt på hästen, det kräver även en enrom tankeverksamhet. Det hänger remmar och snören överallt! Jaja, tillslut låg allt rätt, vi var uppe på hästarna och kunde rida iväg. (För er som inte vet hur man rider westernstil så bör jag berätta att man använder sig av skänklarna, = benen, när man ska styra hästen, tyglarna hänger mest bara där.) Jag märkte på en gång att Pachen (Apache) var pigg, han pinnade på som tusan och slängde med huvudet. När vi kommit över vägen så kommer det såklart en häst bakom oss, och Pachen blir som tokig. Han måste tycka att det är fruktansvärt stressande att han en okänd häst i rumpan för han börjar galoppera på stället, bocka, sparka bakut och dra upp huvudet något alldeles förfärligt! Jag trodde bokstavligen att jag skulle dö! Jag höll mig dock kvar, hela vägen från stallet och ut i skogarna vid ÄRK (Älvkarleby Ridklubb) vilket är nära två kilometer. Han studsade, kastade sig åt sidan, skänkelvek, vände på stället och var hela tiden på helspänn. Minsta okoncentration från min sida och vi skulle vara hemma på nolltid. Ja, om jag skulle lyckas hålla mig kvar vill säga. En sak som var jäkligt svår var att få kontroll över min westernhäst med de slappa tyglarna. En annan grej med westernträns är att tyglarna är delade - de sitter inte ihop i änden. De går alltså en rem från vardera bettring (metallgrejen i munnen). Detta betyder att man absolut inte får tappa ena tygeln, då kan man hälsa hem. Jag hade alltså fullt upp med att hålla i tyglarna, lyfta skänklarna från Pachens sida och inte krama åt med benen (vilket är väldigt lätt att man gör när hästen hoppar upp och ner och kastar huvudet mellan sina framben). När jag dessutom tog tag i honom försvann halsen! Den liksom gick spikrakt upp och huvudet låg slickat utmed undersidan av den. Det gick inte att få kontakt med munnen! Har jag nämnt att jag trodde att jag skulle dö?? Som tur är är man inte särskilt rädd av sig - höhö - och kunde tillslut få bukt med vildhästen. JAG VANN!

Vad har ni gjort för livshotande idag?

Dagens gråt
Ja, det här var inte så svårt. Jag ska fatta mig kort. Dagens gråt var när Susanne och Maja lämnade av mig vid tågstationen idag. Alla grät och människorna runt omkring såg konstigt efter oss. HAR NI ALDRIG SETT EN GRÅTANDE FLOCK MÄNNISKOR FÖRUT?! Det var ett hemskt moment, usch och fy! Nu får det vara slut på gråtandet några dagar framöver.

Nej, nu ska jag ta mig tusan fortsätta läsa min bok - Mördarens Jakt del ett (tredje delen i trilogin om Fjärrskådarna). Ni måste läsa dessa böcker. De heter (i kronologisk ordning) Mördarens lärling, Vargbroder, Mördarens jakt del ett/ del två och är skrivna av en kvinna med pseudonymen Robin Hobb. LÄSVÄRT TILL TUSEN!
Ha det så bra och njut av nedanstående låttext. (Hör den här)
Kram,
E