emiliakjellberg

Har precis kommit hem från en ridtur med Sofia, haha! Jag visste att något skulle hända, jag visste det! Allt gick som smort när vi red bort från stallet, vi galopperade t o m en bit! Ponnyn jag red heter Klara och var verkligen urgullig! Jaja, iaf. När vi vände om hemåt i trav så blev det lite för mycket för Rasmus (hästen som Sofia red) och han börjar tokbocka (han satt huvudet mellan knäna och hoppade typ jämfota, som rodeo ungefär!)!! Haha! Det gick verkligen inte att hålla sig kvar på den hästen så efter ett tag så släppte Sofia taget om halsen och ramlade av! HAHA! Jag var så himla livrädd för vi visste ju inte hur de två djuren skulle reagera när och om de kom lösa, de kunde ju skena hemåt (med mig på ena ryggen), så jag skriker åt Sofia: HÅLL FAST SOFIA, HÅLL FAAAAAAAAST!! Och tror ni inte att hon lyckas hålla honom kvar - phu! Sofia skrattade, jag trodde jag skulle börja gråta och Rasmus kunde inte stå still. Sofia var ju tvungen att komma upp i sadeln igen för vi var mitt ute i skogen (ungefär där jag red vilse i somras.. hehe), men sadeln gled och Rasums stod ALDRIG still. Tillslut kom vi på den smarta idén att jag (som har en lägre häst) skulle hålla fast i den stigbygeln (grejen man har fötterna i) som Sofia inte skulle kliva i, så skulle sadeln inte glida runt. Och till vår stora förvåning så fungerade det - typ.... För när Sofia har kommit upp inser jag att något håller på att hända med mig och Klara. "Lägger hon sig ner?!" var min första tanke, men sen inser jag vad som händer... Jag har lutat mig för långt åt Sofias håll så hela min sadel glider ner och jag hamnas UNDER ponnyjäkelns mage! HAHHA! Snacka om att jag blev chockad när jag insåg det och när Klara börjar röra på sig. "Ohooooooooh!" Tänkte jag "det är nog bäst jag släpper taget nu!". Och så låg jag också där på marken - LYCKAT! Sen blev det en jävla massa problem med att ta av sadeln och sedan sadla igen, medan tjockisen till ponny gräver ner sig i snön och hittar(!!!!) gräs att äta... Jaja, tillslut var sadeln på igen och jag ska ta mig upp... Ja, just det.... Nu var ju saken den att jag inte tagit mig upp på en häst den "normala" vägen på typ 5 år (jag har använt mig av pall ist). Det gick skitdåligt till en början (jag hade gjort illa röven när jag släppt taget och ramlat också) och jag kunde inte ta mig upp, jag bara gled. Men då blev jag arg, spände sadelgjorden ytterliggare ett håll, längde på det vänstra stiglädret och tjoff, så var jag uppe! YEAH! Sedan tog vi en lugn skritt hemåt.... Nästan iaf.. Vi kommer och rider där, nästan hemma, jag med långa tyglar så klart och plötsligt  vid ett av husen efter vägen ramlar det ned snö från taket och Klara blir så jäääkla rädd. Hon hoppar framåt i 350 km/h och jag trodde att min sista stund var kommen. Som tur var har man ett jäkla kläm i låren så jag höll mig kvar och hamnade bara framför sadeln lite.

Så, hur har er dag sett ut idag? Lika lugn som min? Haha!
Ha det så bra!
Kram,
E